Sydlig Tofskarakara

 Några gånger har jag skrivit inlägg om Anasazi Girl, den open 40 med föräldrar och tre barn ombord som seglade från Auckland mot Cap Horn för två år sedan. Nästan framme fick dom rigghaveri, blev upplockade av ett Chilensk kutbevakningsfartyg. Båten övergavs drivande till havs, men bärgades senare och bogserades till Beaglekanalen där hon ligger förtöjd i Puerto Willimas på den Chilenska sidan. I kolumnen t.h. hittar du länkarna till tidigare inlägg om Anasazi Girl.

Hela familjen bor fortfarande kvar ombord, deras äldsta flicka Tormentina har gått första året i Chilensk skola. James Burwick jobbar hårt för att få ihop pengar till ny mast, jag hade kontakt med honom för några månader sen. Då fattades det 22 tusen dollar. Många runt om i världen följer deras strapatser precis som jag.

I vår får familjen tillökning, stolta föräldrar la ut en ultraljdsbild på bloggen.
Länk till bloggen: (här).

Mamma Somira Sao är från Kambodja, född i läger under Pol Potregimen, flydde med sina föräldrar, träffade så småningom bergsguiden/ensamseglaren James. Många vackra bilder signerade Somira Sao är utlagda på deras blogg. Du kan botanisera och slås av den vackra naturen i Patagonien. Idag kom dom här bilderna. Jag hade ingen aning om att det överhuvudtaget fanns en fågel som heter Sydlig Tofskarakara. Bilderna tagna i Santa Cruz, Argentina i oktober förra året. Alla bilderna foto: Somira Sao.

Sydlig tofskarakara är en fågel i familjen falkar inom ordningen falkfåglar. Fågeln förekommer från Amazonas i Brasilien till östra Peru, Eldslandet och Falklandsöarna. IUCN kategoriserar arten som livskraftig.

Tormentina och en bukett Olsynium, tillhör släktet irisväxter.

En betongplatta långt borta

Etiketterna på det här inlägget är Z31 och Äventyr. Och rubriken handlar om betongplatta! Som ni säkert förstår, så har Z31projektet utvecklats till något mycket mer än att bara beställa ett skrov till en båt. Till att lära känna en del av Europa som jag och väldigt många av mina vänner nästan inte känner till alls. Jag ska inte komma med någon historielektion, men Europas historia med anknytning till Balkan är snårig och har för oss dessutom hamnat helt i skuggan av andra världskriget. Under min tid på LTH på 90-talet hade jag en arbetskamrat som arbetsinvandrat därifrån i slutet av 70-talet. Jag frågade honom om vad som händer i hans gamla hemland. Det enda svar jag fick var .. " det kan du aldrig förstå .. ". Jag samarbetar med Dragan, han kom till Sverige under det senaste kriget i början av 90-talet. Hans identitet är från jugoslavien.  På Kultura Bar i Belgrad hänger en tavla som dominerar ena änden av den ganska lilla lokalen (vid mina första besök hade vi Kultura Bar som mötesplats kl 9 på morgonen, numera träffas vi kl 9 på Dokolica, mitt frukostplace). Zoran har ändrat sina vanor, betydligt mindre cigaretter och numera nån slags engelsk attityd att inte ta den obligatoriska snapsen före kl 12.

Tavlan på Kultura Bar, med Tito och Elisabeth Taylor. Många i Belgrad vårdar sina minnen från Titos tid.

Den ekonomiska situationen i Serbien är inte lysande. Det faktum att Narvalboats har överlevt som företag utan några betalningsanmärkningar i 20 års tid, att dom är kreditvärdiga, trots internationella sanktioner och trots Kosevokrig var några av dom faktorer som fanns med i vågskålen när jag gav mig in samarbetet med dom. Jag bor på ett apartment hotel mitt i Belgrad för €30 per natt, är igenkänd på Dokolica, glutenfritt är inga problem, handlar i närbutiken, ofta någon sen middag (oftast på Dokolica), restaurantbesök kostar mindre än hälften. Det är inte för dom låga priserna jag åker dit, men hade det varit svenska priser hade jag inte haft möjlighet att vara där som jag är. Flygbiljetten från Skurup till Belgrad kostar typiskt 1500.- TOR inklusive ganska mycket bagage på vägen ner, material vi använder vid tester av vakuuminjicering.

Det är ett ekonomiskt vågspel att i den rådande situationen bygga upp en ny fabrik. Men den ekonomiska kalkylen visade att det i längden skulle vara riktigt lönsamt, hyran i fabrikshotellet i Novo Pasova var hög och en-timmestransporterna mellan fabrikerna gjorde organisationen ineffektiv. Nu samlas allt i Sakule.

Igår skickade Zoran en bunt bilder. Gjutning av betongplattan, det gäller att få upp taket innan den ryska vargavintern slår till.

Tillbaka - Z31 (9)

Lågprisflyg och speciellt Wizzair är slitsamt. Nästa gång ska jag köpa till priority boarding på väg hem, man packas in i ett kyffe efter att ha passerat säkerhetskontrollen, där blir varmt, inga sittplatser, planet går sent och är försenat, man trampar omkring och vill bara hem. Men det är billigt.

Däcksformen anlände till varvet igår förmiddag, med dragkroken pekande åt höger. Hela ekipaget hade krockat i Ungern och trailer med däcksformen lastad hade tryckt på så att dragstången deformerades. Men inte värre än att trailern kunde köras ända fram till varvet. Däcksformen klarade sig utan skador.

Däcksformen framme i Nova Padova, 25 km norr om Belgrad.

Både skrov- och däcksform transporterades ner på trailer efter dragbil. Lasten var för bred för att få läggas direkt på flaket. Två rundor blev dubbelt så dyrt. Jag skriver inga siffror men det blev ruskigt dyrt. Transporten från Polen gick genom Slovakien - Ungern till Belgrad. Transport genom Tyskland var inte att tänka på av kostnadsskäl.

Skrovet har inåtgående fläns och skarven mellan skrov och däck ligger ca 200 mm innanför relingen vid sittbrunnen. Rengöring pågår.

Ett gäng plastarbetare hos Narvalboats plus Dragan. Står i hallen där inredningen i båtarna slutmonteras.

Formarna är i riktigt gott skick. I leveransen fanns också ett däck som inte blev monterat i nån båt.

Städa och skura bort allt resdamm. Totalt har Z31 tre stuvfack akterut. Det stora facket bordvarts på BB sidan (närmast i bild), ett mindre fack där städning just pågår plus ett grundare fack på SB sidan motsvarande det yttersta facket på BB sidan. Grundare för att skapa rymd i stickkojen på SB sidan.

Blanka ytor, halkskydd läggs på efteråt. En lucka täcker uttaget i ruffskottet och därmed skapas ett fack för linor. 

I bakgrunden står två båtar i Narvalboats ordinarie sortiment, en traditionell snipa Cruiser Narval 620 och Adventure Narval 535, en walkaroundbåt med trimaranliknande skrov. Alla ytor på däcksformen är släta och rutor kan placeras var som helst. Formbitar placeras där rutorna ska vara för att erhålla monteringsflänsar.

Nu har samma resande börjat som när Piano byggdes uppe i Karlstad, fast 6 timmars bilfärd är utbytt mot 5 timmars bil+flyg (via Sturup). Några nätter på vandrarhemmet i Karlstad är utbytt mot några hotellnätter i Belgrad och lunch på pizzerian i Grums är utbytt mot nån märklig fiskrestaurant vid Donaus strand (har nog redan överskridit rekommenderat max livsintag när det gäller fisk från den floden) eller lunchställe i Nova Padova som serverar stekt fläsk och pommes frittes. Nu ska formarna modifieras för vakuuminjicering och allt material till första båten ska transporteras upp från Parma i Italien.

På plats - Z31 (8)

Man ser inte tobaksröken, men lukten av den finns överallt (på dörren till mitt hotellrum finns skylten med rökning förbjuden). Märkligt att börja inlägget med just den meningen, men just så är det. Verkligen överallt. Utom på varvet, efter frukost med två glutenfria knäckemackor (som jag hade med i jackfickan) och dubbel espresso machiato vid nio satte vi oss hemma hos Nesca ("fördelen med att ha mötet hemma är att man kan röka hur mycket man vill"), gick igenom projektet och sen åkte vi ut till varvet. Skrovformen stod där och polering pågick för fullt. Däckformen var "på väg".
Vi satte oss i bilen och for tillbaka mot stan. Stannade vid en Cantina. "The best river fish restaurant in this city". Låg vid en osannolikt skräpig strandremsa vid Donau. Väntade en timme. Väntade två, blev många snapsar. Friterad karp, fångad i floden. Man äter med fingrarna. Riktigt gott! Minst sagt exotiskt stad att komma till.
Ni får klara er utan bilder.

Profession : navigateur

När man skriver ett blogginlägg ska man också ange etiketter. Här skrev jag IMOCA 60, Vendee Globe och dessutom min egen längtansfulla etikett: Äventyr.

Ni minns säkert Jean Pierre Dick från senaste Vendee Globe, han låg trea efter Francois Gabart och Armel Cleach, lite före Alex Thomsson när hans båt Virbac Paprec tappade kölen  söder om Azorerna. JPD lyckades få hem båten och gå i mål efter att ha sökt nödhamn på spanska Biscayakusten när ett oväder passerade.

Jean Pierre Dick i samma framåtsrävande pose som vi brukar se honom

Efter Vendee Globe målgången förra senvintern drog han igång ett MOD70 projekt, en 70-fots trimaran cirkus skulle turnera runt världen men allt fick ett snöpligt slut när hans båt Virbac slog runt. Hela MOD70 cirkusen säckade helt enkelt ihop.

Tycker mig ana lite högre fribord. Och så förstås tillbakalutad förstäv. Inga utriggare (inte tillåtet enligt nya regeln) och robustare kölkonstruktion den här gången.

Men Jean Pierre Dick ger sig inte. Nu blir det IMOCA 60 igen. Nästa start i Vendee Globe går hösten 2016. Den nya båten - förstås också ritad av VPLP börjar byggas till hösten. Kommer att segla under namnet StMichel - Virbac. Här är det preliminära projektprogrammet:
 
o Hösten 2014 byggstart av StMichel - Virbaco Sommar 2015 : Lansering av StMichel - Virbac
o November 2015 : Transat Jacques Vabre dubbel
o December 2015 : Hemsegling solo
o Juni 2016 : The Transat solo
o November 2016: Vendée Globeo Augusti 2017 : Rolex Fastnet Race dubbel
o November 2017 : Transat Jacques Vabre dubbel

Jean Pierre Dick fyller 50år alldeles innan starten av Transat Jacques Vabre nästa år. Är förstås från Frankrike. Yrke: navigatör.

Mycket kul att se fram emot i vintermörkret härhemma om knappt två år.

Anasazi Girl vid världens ände

Tormentina, Raivo, Pearl och pappa James. Anasazi Girl med vingklippt mast. Alla foton:: Somira Sao

Klipp ur Anasazi Girls blogg:

" ... We are currently in Puerto Williams on Isla Navarino, Chile. With the generous help of Aerovías DAP, the five of us flew from the city of Punta Arenas to Puerto Williams. On arrival, we moved back on board Anasazi Girl and were tied alongside the Chilean Navy rescue vessel Sibbald for three nights before getting moved to the Club Naval de Yates Micalvi.

Commander Juan Soto, Lieutenant Javier Germain and the crew of Sibbald gave us a warm and generous welcome. Jorge Montenegro, the Commanding Officer of the Beagle Naval District and Maritime Governor of Puerto Williams has also given our family an incredible welcome to the beautiful Island of Navarino.

James and I are preparing an accident report explaining in detail the events leading up to the dismasting and the subsequent events after involving the rescue by the Armada de Chile.

Thanks to all our friends and family around the world who have sent us messages of love and concern. A million thanks to the Armada de Chile, the Chilean government, the US Navy, US Consulate General, and all of the Chilean Navy personnel who risked their lives to make this a successful rescue & salvage mission. ... "

Fler bilder från Puerto Williams, Isla Navarino på södra stranden av Beaglekanalen. 10 timmars motorgång från Kap Horn.

När Tormentina - storflickan som nu är 5 år - var riktigt liten tillbringade den då ännu lilla familjen 6 månader i Patagonien.  På cykelsemester.

Segla i Södra Oceanen med tre små barn ombord

Det har nog inte undgått någon att jag är fascinerad av Anasazi Girls segling med tre barn ombord. Segla i kalla farvatten där man tycker det inte finns så många andra båtar. Segla i oförutsägbart väder, Att det ofta blåser hårt är självklart. Att segla med en kappseglingsbåt iställer för en tung och trygg (?) stålbåt?

James Burwick och Somira Sao har varsin unik bakgrund (det har vi egentligen alla, men i det här fallet är deras bakgrunder extra unika) utan vilka deras äventyr och strapatser - som för varje normal människa, som du och jag - hade varit otänkbara. Life on the edge men med ett starkt säkerhetstänkande, många strandhugg (när strand finns i närheten), mest segling i högtrycksväder (när det finns tillgängligt på den rutt man seglar). Ska man runt Kap Horn, så finns varken eller.

Häromnatten lyssnade jag till en heltimmes intervju med först James och sen Somira. Intervjun gjordes när dom - efter att ha seglat från Portland, Maine i USA via Europa och Kapstaden - skulle lämna Melbourne och segla över till Nya Zeeland. Somira var höggravid med deras tredje barn - Pearl, det är sen höst 2012.

Länken till Podcastsändningen hittar du (här). Bara ljud, det behövs inga bilder!

Anasazi Girl rigghaveri vid Kap Horn

Anasazi Girl är en Finot ritad Open 40, seglad av James Burwick, Somira Sao och deras tre barn Tormetina 5, Raivo 3 och Pearl 1 år gamla. Dom startade i juni 2011 från Portland Maine, USA, seglade via Europa, Kapstaden vidare till Nya Zeeland. Jag har beskrivit deras resa tidigare (här).

Anasazi Girl. Med en mycket värdefull last! Foto: Somira Sao

Anasazi Girl bloggen har sedan dom anlände till Auckland i december 2012 mest innehållit vackra bilder på deras barn när dom erövrar världen (som vilka barn som helst överallt).

Tormetina, 5 år. Foto Somira Sao

Från höger: Raivo, Tormetina och Pearl. Pappa James gömmer sig bakom stolpen. Dessutom fastnade en bulb på fotot. Foto: Somira Sao

Under det dryga året i Auckland har dom renoverat båten och lagt ut den till salu. Deras mål var att skaffa en mer grundgående flerskrovsbåt men Anasazi Girl blev inte såld. Jag hade kontakt med Somira i höstas, då hon berättade att dom planerade att lämna Auckland i slutet av året (här) . Information om deras förestående äventyr har varit väldigt fåordig. Men uppenbart gav dom sig av mot Kap Horn något senare än planerat. Det senaste blogginlägget är skrivet när dom fortfarande befinner sig i Auckland och är daterat den 12te februari (här).

Här följer utdrag ur en intervju med James Burwick, gjord av en tidning i Punta Arenas för några dagar sedan. Orginalet på spanska har du (här): Spanska är inte ett språk jag behärskar, men med hjälp av automatöversättning och lexikon blir det såhär i en förkortad version:

Det är tredje gången James Burwick råkat ut för rigghaveri, den första vintertid i Nordatlanten, den andra söder om Australien 2007 och nu den tredje gången med sin familj i Drake sundet söder om Kap Horn. Med sin 32-åriga bakgrund som bergsguide är James van att hantera situationer under stress.

6 meter höga vågor och 30 m/s blev för mycket för Anasazi Girl, som fick rigghaveri för en vecka sedan. Efter några timmar avtog vinden och han kontaktade Chilenska marinen på sin satellittelefon. ”Båten är byggd för att klara hårt väder. Vi var alla ganska lugna. Barnen tyckte förstås det var lite läskigt. Det var inte nödläge men jag bad om assistans för att få mer bränsle, det vi hade skulle inte räcka till Bahia Cook”.
Men marinen stod på sig för att hela familjen skulle tas iland och James accepterade. Efter en komplicerad räddningsaktion plockades alla fem över till Misirela Casma som tog dom hela vägen till Punta Arenas. ”De chilenska sjömännen bjöd på kakor och choklad. Vi åt godis i 24 timmar”.

"Jag har lite blåmärken, ont i revbenen och är förkyld. Men familjen mår bra."

Anasazi Girl bogserades in till Puerto Williams.

"Först ska vi se vad som händer med båten. Jag har en plan. I första hand ska familjen ha det det bra. Hela världen hjälper oss nu ", säger han.
”På däck har barnen alltid selar. Under däck leker dom i sina specialsydda hytter och dessutom lär dom sig läsa och skriva.” Barnen har levt mer än halva sina liv till sjöss. Men ”om min dotter vill börja i balettskola i Paris är det helt OK”.

Raivo nästan ett år under seglingen från Maine till Frankrike 2011. Foto: Somira Sao

En liten geografilektion: Beaglekanalen klipper av södra udden av Sydamerika, Ungefär mitt i kanalen på den Argentinska sidan ligger Ushuaia, Bahia Cook ligger vid Stilla Havsmynningen, Puerto Williams ligger på kanalens Chilenska sida mellan Ushuaia och mynningen mot sydatlanten. Avståndet från Puerto Williams till Kap Horn är "10 timmars motorgång". Punta Arenas ligger längre norröver vid Stillahavsmynningen av Magellans Sund (som också går tvärs igenom Sydamerika). Drakes sund (Drake passagen) är farvattnet mellan Kap Horn och Antarktis.

Hela familjen har vilat ut på på hotell i Punta Arenas.

Igår flög dom ner till båten. Jag känner mig varmt lycklig över att dom är i säkerhet.

Avslutningsvis ett citat ur James Burwicks meddelande till Sailing Anarchy:

"The wave that has been chasing me my whole life finally caught me, knocked me down but spared me cause I had my family on board.

Btw the ride from Auckland was by far the best run of my life EVER."

Uppdatering söndag em 16de mars:

"...
Yes, we are very sad about the damage to Anasazi Girl, but incredibly grateful that we are safe and that the Armada de Chile saved our boat. When we heard they were sending out a rescue, we were certain that we would lose her. We are now with the boat in Puerto Williams, moved back onboard yesterday. We will update our blog with an accident report in the coming days.

Sending our best and our appreciation to you for reaching out to us,

Somira "

 

Anasazi Girl (2)

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om Anazasi Girl (här), en Finotritad Open 40 som James Burwick, Somira Sao med sina två små barn seglade från Portland, Maine i USA till NZ. Deras tredje barn Pearl föddes i Auckland kort efter att dom anlände dit i december förra året.

Den röda quiz bilden finns på deras blogg (här). Tillsammans med en hel serie bilder som Somira tog vid ett besök på Northloftet i Auckland. Fina bilder, dom gör sig bättre med inramningen på Anasaziracing bloggen (länken ovan). Seglen är till Team Vodaphone sailing, en av de två ORMA 60 trimaraner som utvandrat från Frankrike till Australien/Nya Zeeland. (Den andra är f.d. Banque Populaire IV, omdöpt till Team Australia).

Rött är Team Vodaphone Sailing's färg och bilden visar när dom klistrar på dekorationsfolien på ett av många 3Di segel.

Somira skickade mig en bild med Team Vodaphone Sailing i sin nya dräkt:


"Here is the finished 3Di sail that was in the loft the two days that I went to North on Team Vodafone Sailing's Orma 60". Foto Somira Sao.

Anasazi Girl var till salu i våras (här). Dom ville byta till en grundgående flerskrovsbåt för att enklare kunna segla omkring i Söderhavet. Drygt 4 m djupgående är ett hinder när man vill segla omkring bland atollerna. Jag frågade hur det gått med försäljningen och om deras planer. Dom syr ihop sina civila karriärer med tre barn och ett liv på och vid havet.

"Hi Anders,
Yes, we love the fast boats, especially the French ones!

Anasazi Girl is still on the market. We are living aboard her full time with the family in Auckland, New Zealand. No interest/buyers, so we plan to keep sailing her with the family. Next port of call for her is Puerto WIlliams, in the Beagle Channel. Both of us working - I am a columnist for Sailing World (USA), a contributor for Patagonia, Inc. photo department, and also working freelance with a few other businesses/publications. James a delivery skipper/project manager/consultant so our plans depend on work... but we hope to depart NZ mid-December for our next adventure.

Best to you & please keep in touch."

Stuvfack

Stuvutrymmen i en knappt 10 m lång båt, som dessutom är ganska smal är ett besvärligt kapitel. Man är ute några dagar och tenderar att ha kvar allting i väskorna, som sakta med säkert blandas om och välts uppochner och slängs hit och dit. Skönt när båten inte är fullproppad med folk, då finns det kojer över för väskförvaring. Men trist är det med allt som driver omkring.
Håller på och provsyr lite olika varianter av tygstuvfack. I morse damp ett inlägg från Anasazi Racing (här) ner i min mailbox. Som handlar om precis samma sak. Fast färdigsydda, använda några tusen sjömil och nytvättade. En introduktion om Anasazi Racing och seglingen med Anasazi Girl hittar du (här).

Pappa James med Pearl snart 4 månader bland alla barnens stuvfack. Finns inte särskilt många inbyggda stuvutrymmen i en Open 40 heller. Längst fram i mitten ligger Pearls vagga/sjökoj/hage. Foto: Somira Sao

Haul-Out progress (Open 40 for sale)

Anasazi Girl (här) snart klar för sjösättning i Whitianga harbour, NZ!

Med en dekor som andas Söderhav! Foto: Somira Sao

Och förskepp utan konkava linjer! Foto: Somira Sao

Snart seglar Anasazi Girl vidare. Till atollerna, kokosnötter och ljumma nätter?

Anasazi Girl

Researchen inför det här inlägget började som för vilket inlägg som helst om kölar. Jag hittade några fina bilder via Sailing Anarchy. Men under jakten på fler bilder blev jag mer och mer fascinerad av historien om projektet Anasazi Girl, en familj som seglar runt jorden i en Finot-ritad Open 40, byggd i pre-preg kolfiber i början av 2000-talet. Inredning och utrustning helt avpassad för fransk solo eller shorthandedsegling. Anasazi Girl ligger just nu i Whitianga harbour, NZ för sin andra översyn och bottenmålning sedan starten från Portland, Maine i USA 22 juni 2011. (Bilder av kölen hittar du längst ner i det här inlägget).

Anasazi Girl, med lång bom. Den här och alla andra bilder i det här inlägget kommer från Anasazi Racing bloggen. Bilder tagna av Somira Sao, som är mamma till alla barnen ombord.

Vid starten från Portland var dom fyra: mamma, pappa och två barn. Familjen har vuxit och nu är dom fem, mamma Somira, pappa James, och barnen Tormentina (4 år), Raivo Max (2 år) och Pearl (2 månader). Pearl föddes i Aukland, NZ den 20de dec och flyttade ombord en dag gammal.

Beskrivningen av att leva ombord är fascinerande. Det handlar om enstaka långa överfarter (Maine - Frankrike, Cap Verde - Kapstaden etc) men desto fler korta färder mellan olika öar och hamnar. Helt annorlunda än Sten och Brita Holmdahls seglingsäventyr (här) i en hopplöst långsam båt med väldigt få stopp. Förstås måste man segla på ett annat sätt med barn ombord.

Deras blogg beskriver också underhållsarbetet på båten. Seglar man en fullblodsracer, så måste den underhållas. Men det är nog en del av James själ, med bakgrund som bergsguide i 32 år är det en självklarhet att alltid kontrollera utrustningen.

Man behöver inte göra allt själv. Tormentina och Ravio kollar masten. Foto: Somira Sao

Riggen byttes i Frankrike efter atlantseglingen från USA. Den första översynen av skrovet gjordes i Kapstaden efter ett halvårs segling, .

Tormentina, på alla bilder har barnen långa säkerhetsselar. Foto: Somira Sao

Somira är fotograf, bloggen visar många bilder från livet ombord och deras besök i olika hamnar, mindre av häftiga seglingsbilder. Somira föddes i ett arbetsläger i Kambodja under Pol Pots skräckvälde, flydde med sina föräldrar till USA.

Tormentina fyller fyra år! Foto: Somira Sao (hon är med på bilden också tillsammans med Tormentina och pappa James. Raivo sitter gömd i sin mammas famn)

Deras blogg heter Anasazi Racing, du hittar den (här).

Jag kontaktade Somira i förväg för att kolla att det var OK att använda hennes bilder (det var det). Sedan skickade Somira mig ett mail:

"Hi Anders,
......

Thanks for your communication & for connecting with us. We are trying to sell Anasazi Girl and get a high-speed catamaran. We don't necessarily want more living space, just want a little more room so we can get into the places with a shallow draft and have a few water toys - kayaks, SUP boards, etc.. for our kids. But for now we have an incredible sailing machine that keeps us safe in Southern Ocean + we are making the passages that the boat is designed to do.

Be well + hope we cross paths with you someday in our travels.

Best,

Somira"

Så om du är intresserad av en Open 40, tex för att hem segla via Cap Horn så har du chansen. Fast å andra sidan, vi har samma problem i våra skärgårdar, man vill komma in till land i naturhamnar. Jag kanske ska tipsa dom om skärgårdskryssare?

Det här inlägget började med att jag hittade bilder på kölen till Anasazi Girl. En fast kolfiberfena med blybulb.

Raivo och en köl i Whitianga harbour, NZ mars 2013. Foto: Somira Sao

Samma köl, samma bulb. Mycket smäckrare så här! Maxtjockleken ligger i bakkanten av kölfenan iallafall - precis som det ska vara alltså. Sannolikt är det en 60% laminar Low Drag Body bulb. Pianos bulb är 50% laminar LDB, dvs maxtjockleken ligger lite längre fram. Foto: Somira Sao

Sten och Brita Holmdahl besökte Antigua

I inlägget om Sten och Brita Holmdahl (här), som seglade Viking runt jorden 1952-1954 hade jag smugit in en fråga. Var firade dom sin första julafton till sjöss? Som ledtrådar fanns tre bilder, i gammal svartvit grynig kvalite, långt ifrån dagens flashiga actionbilder.

Antigua 1952

Nelson's Dockyard

Antigua 60 år senare

Nelson's Dockyard

Antigua redd

Också Antigua, det finns fortfarande oförstörda vyer, bilden från Tarus blogg (här).

Sten och Brita Holmdahl

Man samlar på sig mycket grejer i ett hus. Särskilt i rymliga sommarhus, allt som man kanske egentligen borde slänga har fått ett andra (eller tredje eller fjärde ...) liv. Böcker som man läst en gång, men troligen aldrig kommer att läsa igen. Tror man. Vi åker många turer fram och tillbaka till Bohuslän sedan en tid tillbaka, sommarhuset ska någon annan få njuta av. Böcker kör vi till Amnestys bokloppis i Lund. I sista sekunden räddar jag kvar en bok som kan läsas en gång till. Det handlar om ett projekt, ett riktigt stort projekt. Inget snabbseglarprojekt, snarare tvärtom. Som sen visar sig bli ett helt livsprojekt.

Sten och Brita Holmdahl seglade jorden runt 1952-1954. För detta fick dom 1954 "The Blue Water Medal" av Crusing Club of America och året därpå "Trafiks Gyllene Ankare". Viking var deras tredje båt. Efter att först ha rustat upp och svartmålat en 10 m lång fiskebåt i ek med råoljemotor och gaffelrigg "såldes för den var för dyr i drift, dessutom hann vi inte så långt på 14 dagars semester", en 8,5 m järnbåt (ketchriggad med en elegant inredning i mahogny men för liten för långresor) hade längtan ut på de stora haven vuxit sig tillräckligt stark för det stora projektet. I november 1951 hittade dom Ellen av Källsnäs uppe i Hakefjorden, 20 år gammal, drygt 10 m lång och 3,6 m bred, kravellbyggd i 1½tums ek och med 30 cm mellan spanten. Byggd i Norge i början på 30-talet. Först använd som tulljagare och sen som fraktskuta. Såg inget vidare ut, ganska illa hållen. Med avrostade vant och en skraltig motor nån stans långt där nere.
Den tredje skorven skulle bli en världsomseglare. Ett intensivt upprustningsarbete pågick hela vintern. Upp på slipen för att bygga på en köl, med en 1,5 ton betongklump i botten. Den gamla motorn åkte ut, men ingen ny kom in! Dom seglade hela vägen utan motor! En utombordare till ekan klarade dom ur några svåra situationer (dom ångrade tidigt att dom valde bort motorn).

Ny ruff!

Den påbyggda kölen. Bilden tagen vid bottenöversyn på Fiji.

Nya master (köpte två granar och började hugga och hyvla). Ketchrigg med 15 m2 klyvare, 13 m2 fock, 25 m2 storsegel och 7 m2 mesan! På uppskattningsvis 10 ton båt. Ingen snabbseglare alltså, enstaka gånger kom dom upp i dygnsetapper över 125 NM. 

Det tog 6 månader att färdigställa båten. Den 10 juni kastar dom loss från Kustens brygga i Göteborg för en första etapp till Marstrand. Viking var överhuvudtaget inte provseglad innan dess. Det fungerade bra - "hon var lätt på rodret och balanserade väl" - i Marstrand klarerar dom ut från Sverige. Startar dagen efter i gryningen med kurs mot Hirtshals. 16 m/s västligt skulle vrida mot NV. Men vridningen kom inte, ett försök att istället nå Skagen misslyckades, Viking var ingen vass kryssbåt. Länsade tillbaka mot Marstrand för bara riggen. Den 17de juni på kvällen lämnar dom Marstrand för gott.
Det finns många fina (svartvita) bilder i boken, framkallning av filmer och papperskopior gjordes under resan. En viktig inkomstkälla var krönikor i GT. Det här var 60 år sen. Ställen som vi idag förknippar med häftiga regattor och glidarliv var då något helt annat. Autopiloter byggdes med rep, gummisnoddar och spirade lätt framåtskotade försegel.
Här kommer ett quiz: Var är de tre bilderna tagna?

Kölhalning

Annandag jul

Två år tog resan via Panamakanalen och runt Goda Hoppsudden. En fin bok om ett underbart projekt. Köp boken, finns i många exemplar på nätet, kostar ca 100 spänn "i gott skick".

Rätt håll för crusing, men fel för racing.

Viking såldes, skulderna var betalda, vardagsliv igen. Efter ett år köper dom en dansk 54 fots fiskebåt, döps till Viking II och ett nytt projekt startar.

"Det är inte fråga om äventyrslystnad, ty den fick vi tillfredställd under seglingen med Viking. Det är inte för att komma ut och segla igen, ty seglingen är vi ganska trötta på - det blir man redan på Nordsjön. Men vi längtar till lugnet, ensamheten ute till sjöss, till de glidande dyningarnas rytm, molnens gång över över himmel utan slut, till första skymten av nytt land som dyker upp över horisonten. "

Jag undrade förstås vad som hände med Viking II och deras vidare seglarliv. Via nätet fick jag kontakt med Stens brorson Lars Holmdahl. Han skickade mig ett mail:

Sten och Britta fortsatte att segla hela livet. Efter Viking byggde Sten om fler båtar. Jag minns från cirka 1957 att han höll till på Ringön och utrustade en båt. Den hade fotogendrivet kylskåp och en toalett från en ubåt. Han hade antagligen fått den från nya varvet. Anledningen var att den satt under vattenlinjen. De seglade i Västindien och levde gott på charter. Alltså att ta med några få passagerare på båten. Sten ansågs vara den svensk som kände dessa vatten bäst. Den sista båt som Sten byggde och som han hade lagt ner allt sitt kunnande i efter ett liv till havs, en tvåmastad stålbåt, såldes på aktion av cancerfonden. Sten byggde den i Sverige och den kom aldrig till Västindien. Sten hade testamenterat allt till cancerfonden.

Bästa hälsningar, Lars Holmdahl

Börjar leta i bokhyllorna. I SXK's årsskrift från 1957 hittar jag beskrivningen av renoveringen av den danska båten - nr 4 båtar som Sten och Brita renoverade. En fiskekutter, byggd 1906 i Saeby på Jylland som byggs om från fraktskuta till välutrustad långseglare. Bilderna är från årsskriften.

 

Viking II med klara drag av en rakstävad Brixham Trawler

Vem skulle inte vilja segla charter med dom?