GOD JUL - Limma Divinycell (3)

Packar in o packar upp samma paket. Varje gång innehåller det lite mer.

Limmade ytterligare bitar divinycell, den här gången med skivor som är rutskurna från två håll. Funkade perfekt, använde fortfarande NM epoxyspackel 206 eftersom vi limmade mot skrovet. Ganska rejäl krökning, dessutom svagt konkavt i vattenlinjeplanet. Drog fast skivorna med silvertejp, en klen pump och stor luftvolym att suga ut - det tog tid innan vakuum tog.

Divinycell H80 15 DCC30 1220x813x15 kostar 290 kr plus moms per skiva. Till detta kommer kapkostnad eftersom jag köper ganska lite.

Ett tunt förskepp byggs på, väldigt vassa spantsektioner långt fram kommer att bli mer U-formade. Behåller köllinjens undersida, det blir inte samma maffiga nerbyggnad som hos tex X-332 och Xp33.

God Jul till er alla!

Limma Divinycell (2)

På den här bloggen är nog inga ämnen för stora att ta upp. Men framförallt inte för små. Tex små praktiska tips som att limma ihop divinycellskivor. I förra inlägget handlade det om att limma fast den första divinycellskivan på bordläggningen. Vi använde epoxylim för detta, lätt att hantera, lång öppettid för limmet innebär att stressen att få på vakuumbaggen uteblir.

I en kommentar till förra inlägget föreslår Pelle Lindell att vi istället ska använda polyuretanlim, PU - också kallat "pyslim" eller "pöslim" (det finns lite dialektala varianter). Härdat epoxylim är mycket hårdare än divinycell och då blir det svårt att handbearbeta fram en väl turad yta. SSPA Maritime Consulting AB (hette tidigare Statens Skeppsprovningsanstalt) bygger släpmodeller till vattenrännan mha divinycell så han borde veta. Men fungerar PU lim för vakuumsugning? Det pyser ju ordentligt runt kanterna - vakuum kanske kollapsar hela pysmekanismen? Frågade Pelle om detta och fick ett diplomatiskt svar: "Bra fråga, prova!".

Så i morse provade vi, skar till två bitar divinycell, ett tunt lager lim på ena ytan och vattendimma mha en blomspruta på andra ytan. Ganska blött. Fixade till en lagom vakuumbag och startade pumpen. Vi använde specialplastfolie för vakuumbagging, det fanns en bit över från den första limningen. Skillnaden mellan att använda den plasten och diffusionsplasten som vi använde på SB sidan är framförallt vidhäftningen. Diffusionsplast biter betydligt hårdare, det gäller att placera den rätt i första försöket.

Dragan envisas med att ha verkstadsporten öppen, så lite tillskottsvärme behövdes för att få rimlig härdtid. Värmefläkt närmast. Vakuumbaggen med sugslang och breatherrulle runt mynningen i mitten i bildens överkant.

Fasade kanter, plastfolien punkteras lätt i skarpa divinycellhörnor.

Inga tecken på att pysfunktionen har kollapsat. Lim flyter ut  mellan 5 till 10 mm från fogen mellan vakuumfilmen och divinycellytan.

Mekanisk provning (tumnagel) visar att limfogen är mjuk.

Slutsats: Vakuumlimning av divinycell mha PU lim fungerar utmärkt. Tack Pelle för tipset!

Limma Divinycell

Bara man har rätt grejer, så blir limningen enkel. Limmar H80 divinycell mot skrovsidorna fram med epoxyspackel NM Spackel 206 Lätt. 

Det handlar alltså om att fylla igen konkaviteten i förskeppet på Piano. Planen är att limma på 15 mm divinycell i flera skikt, där bitarna blir mindre och mindre. Första bitarna är ca 1 kvm på vardera sidan. Limmade lister på skrovet mha värmelim. Därefter var det bara att rita ut områden för 0, 15 och 30 mm avstånd från listerna.. Mallade av med transparent byggplast och skar ut dom första divinycellbitarna.

Trycker fast divinycellen mha vakuum, till det behövs butylband, breather och plast till vakuumbaggen. Butylband används som tätning mellan vakuumbaggen och skrovet, breather är som en tjock filt. Jag klipper ut lite bitar som placeras som en brygga från vakuumslangens mynning till divinycellkanten för att vara säker på att all luft kan sugas ut. Annars finns risk att vakuumbaggen tätar runt slangen och luftflödet ut stannar. Köpte material från ABIC.se i samband med en beställning av glasfiber och vakuuminjiceringsmaterial till Z31.

Första biten på plats. Den vågiga överkanten avslöjar att skrovets utsida inte turar perfekt. Den mörka linjen ovanför är butylband som får sitta kvar till limning av lager två.

Vi provade först att skära nästan igenom divinycellen med flera snitt ganska tätt för att klara krökningen längre ner, men då sprack skivan. Kapade rakt ungefär i nivå med vattenlinjen, se bilden. Därnedanför fortsätter vi senare med divinycell som är maskinuppskuren från båda håll. Vi har använt ca 1 kg färdigblandat spackel till  vardera sidan.

Till BB-sidan använde vi tunn prasslig vakuumbag (plastfilm). Faktiskt ganska svårt att hantera när man balanserar på stege. På SB sidan använde vi istället diffusionsplast (som man använder under gipsskivor för att göra väggen diffusionstät). Tjockare, tyngre och lättare att styra.

Vakuumbag på SB sidan. Divinycellen är skarvad och hålls ihop med silvertejp. Den smala spalten mellan skivorna fylldes ut med spackel som trängde upp underifrån. Utsugsslangen syns ner t.h. med  breather runt mynningen och ner över skivans kant.

Det är ca 14 grader varmt i lokalen, efter 6 timmar är spacklet nästan hårt och pumpen kan stängas av.

BB-sidan underifrån. Spanar du noga så ser du två bita 15 mm divinycell som visar mur mycket som ska byggas på.

En skiva på plats på båda sidorna

 Hämtar dom rutskurna skivorna på tisdag. Då kan vi fortsätta. Det finns mycket annat kul att pyssla med tills dess.

En betongplatta långt borta

Etiketterna på det här inlägget är Z31 och Äventyr. Och rubriken handlar om betongplatta! Som ni säkert förstår, så har Z31projektet utvecklats till något mycket mer än att bara beställa ett skrov till en båt. Till att lära känna en del av Europa som jag och väldigt många av mina vänner nästan inte känner till alls. Jag ska inte komma med någon historielektion, men Europas historia med anknytning till Balkan är snårig och har för oss dessutom hamnat helt i skuggan av andra världskriget. Under min tid på LTH på 90-talet hade jag en arbetskamrat som arbetsinvandrat därifrån i slutet av 70-talet. Jag frågade honom om vad som händer i hans gamla hemland. Det enda svar jag fick var .. " det kan du aldrig förstå .. ". Jag samarbetar med Dragan, han kom till Sverige under det senaste kriget i början av 90-talet. Hans identitet är från jugoslavien.  På Kultura Bar i Belgrad hänger en tavla som dominerar ena änden av den ganska lilla lokalen (vid mina första besök hade vi Kultura Bar som mötesplats kl 9 på morgonen, numera träffas vi kl 9 på Dokolica, mitt frukostplace). Zoran har ändrat sina vanor, betydligt mindre cigaretter och numera nån slags engelsk attityd att inte ta den obligatoriska snapsen före kl 12.

Tavlan på Kultura Bar, med Tito och Elisabeth Taylor. Många i Belgrad vårdar sina minnen från Titos tid.

Den ekonomiska situationen i Serbien är inte lysande. Det faktum att Narvalboats har överlevt som företag utan några betalningsanmärkningar i 20 års tid, att dom är kreditvärdiga, trots internationella sanktioner och trots Kosevokrig var några av dom faktorer som fanns med i vågskålen när jag gav mig in samarbetet med dom. Jag bor på ett apartment hotel mitt i Belgrad för €30 per natt, är igenkänd på Dokolica, glutenfritt är inga problem, handlar i närbutiken, ofta någon sen middag (oftast på Dokolica), restaurantbesök kostar mindre än hälften. Det är inte för dom låga priserna jag åker dit, men hade det varit svenska priser hade jag inte haft möjlighet att vara där som jag är. Flygbiljetten från Skurup till Belgrad kostar typiskt 1500.- TOR inklusive ganska mycket bagage på vägen ner, material vi använder vid tester av vakuuminjicering.

Det är ett ekonomiskt vågspel att i den rådande situationen bygga upp en ny fabrik. Men den ekonomiska kalkylen visade att det i längden skulle vara riktigt lönsamt, hyran i fabrikshotellet i Novo Pasova var hög och en-timmestransporterna mellan fabrikerna gjorde organisationen ineffektiv. Nu samlas allt i Sakule.

Igår skickade Zoran en bunt bilder. Gjutning av betongplattan, det gäller att få upp taket innan den ryska vargavintern slår till.

En gammal balsamodell

I förra inlägget visade en av bilderna den balsamodell jag lövsågade/filade/slipade fram nångång tidigt 80-tal. Det gick inte att komma ifrån influenserna från IOR regeln och den här modellen har omisskänliga spår. Utöver Bruce Farr halvtonnarna generationen innan centerbordsbåtarna kom inspirerades jag av Robber, kvarttonnaren som Håkan Lindquist och Peter Ståhle tog fram tidigt 70-tal. Dessutom faktiskt av Peter Ståhles Sjöhäxan, som på ett mättekniskt klurigt sätt blev fråntagen möjligheten att göra bra ifrån sig på kvartton VM i Malmö 1974.  I en kommentar till förra inlägget föreslog Thomas Ottosson att jag skulle visa ritningarna på båten som blev balsamodell. Men det fanns aldrig några ritningar, hela formen satt i huvet och mina händer.

När jag såhär massa år senare lite kritiskt granskar modellen, så håller den nog inte alls. På den tiden tyckte jag 8 m var en perfekt skrovlängd, bredd 2,7 m, 2 m i VL. Skrovets maxdjup 20 cm, vatenlinjelängd knappt 7 med stort överhäng i aktern.  Deplacement lite drygt 1 ton. Runda spant fram, hela förskeppet var fylligt, IORregeln hade en mätstation för spantrutan 1/4 av vattenlinjelängden framifrån vilket gjorde att ögat vande sig vid djupt nerbyggda förskepp. Faktiskt är också nollspantet djupt nerbyggt som IOR båtarna och dom fartgivande längsgående cigarrerna utefter sidorna saknas - precis som på IORbåtarna - helt och hållet. Dom snabba båtarna idag har betydligt mer U-formade spant midskepps.

Sannolikt skulle en båt med dom här linjerna fortfarande kunna hävda sig på undanvind tack vare dom nästan raka linjerna. Men vågbilden runt maxbredden skulle bli besvärande på kryss i hårdvind. Faktum är att jag i den här modellen ser flera likheter med Joakim Axelssons Minikompis, framtagen tidigt 80-tal inför VM i Marstrand 1982. Allt är inte likt, tex hade det blivit väldigt dyrt att mäta in den här aktern. Det hade krävt ordentliga jack i linjerna för att undvika det. Håll tillgodo med bilder!

Som den regnskogsraritet balsa är, så är det nog omöjligt att få tag på idag. I början på 70-talet åkte jag till Fredrikssons i Arlöv och köpte en bit balsastock, som dom var vänliga att såga upp i 10 mm flak. Gjorde också en balsamodell av den båt som byggdes 1973. Men den modellen, med rigg o köl o allt blev stulen en solig sommardag i Barsebäckshamn när jag lämnade den några minuter utan uppsikt på motorhuven.

Efterlysning

Fortsatt båtmeck på Piano måste vänta en vecka till. Jag har inte tillgång till verkstan där båten står, Dragan är bortrest och försäkringsvillkoren tillåter inte att jag jobbar där ensam. Har någon tips om en bra lokal i Höganäs där jag kan pyssla med mina båtar så hör av er. Så småningom dyker ju också Z31 upp, två platser alltså, gärna 8 x 12 meter totalt, med 3,5 m hög port. Ett långtradargarage är också perfekt.

I ljuset av det jag skrivit om konkava och konvexa förskeppslinjer den senaste veckan så famstår Piano med sina utpräglade konkava och Z31 med raka på gränsen till konkava förskeppslinjer som tveksamma formmässigt sett. Men faktum är att Pianos konkavitet är väldigt koncentrerad fram och därför faktiskt kan modifieras. Z31 har lagom svagt konvexa linjer bara lite grand nedanför flytvattenlinjen och klart att det blir spännande att kartlägga strömningen runt det skrovet.

Z31 på riddarfjärden 2006, foto Johan Granath

Per Hagströms Umsepuffen, start Östersjömaran, okänt vilket år.

Det blir förstås lite pyssel att fixa Piano. Hittade några bilder på nätet som ger en uppfattning om vad det handlar om. Tänk er själva skrovet vänt med däcket uppåt och sen placerat två meter upp i luften. Och långklotsslipning. Ursäkta den dåliga skärpan. Ett första advent quiz: Vilken båt är det på dom suddiga bilderna? Det räcker med att ange vilket franskt varv det handlar om.

#1

Förstås är jag lite konfunderad över att pluggen inte är fräst.

Här kommer ytterligare en bild, med betydligt bättre skärpa. Båten är nästan precis lika gammal som på bilden ovan. Vilken båt är det?

#2

Skrov #3 har bara ett år på nacken, samma konstruktör som Z31. Rundare spant i förskeppet jämfört med #2.

#3

#4

Nummer 4 slipper du gissa på. Den har jag inte hittat på nätet, det är en 34 år gammal balsamodell som jag burit med mig genom alla år och alla flyttar. Inte förverkligad. I min packning inför Gotland Runt 1978 hade jag en bunt Seahorse. Jag var mest fascinerad av bilden på en planande Bruce Farr ritad halvton. IOR reglerna ändrades förstås direkt för att få in också Bruce Farr i IOR mainstreamfåran.

Vilka tre båtar handlar det om? Och kom gärna med tips om verkstad för mina båtar. Behöver lokal både kortsiktigt och långsiktigt!

Tippa framåt

Jan C, som seglar Antheor Halfton i Lomma tog i en kommentar upp frågan om varför det går fortare på undanvind i hårt väder när besättningen sitter långt bak. Beror det på att båtens flytläge blir effektivare, dvs att häckvågen påverkas på något sätt?

Antheor seglar helst med riktigt många ombord, gärna 7 st. Som kan flytta bakåt sådär 3 m, motsvarar ett moment på 6*85*9,82*3Nm = 15 kNm. Jag antar alltså att 6 i besättningen flyttar i medeltal 3 m bakåt, och att varje person väger 85 kg med all sin utrustning. Rorsman får sitta kvar på sin vanliga plats.

Antag att det blåser 12 m/s, båten seglar 5 m/s - lite drygt 9 knop -, relativ vind blir 12 - 5 = 7 m/s.
Projicerad spinnakerarea ca 60 kvm ger vindkraft ca 2 kN. Med antagandet att kraften verkar 7 m över vattenytan blir momentet framåt  14 kNm. Till det kommer kraften på storseglet. Dvs momentet bakåt när besättning samlas vid akterpulpit motsvarar ganska precis det framåttippande momentet från spinnakern. Man vill helt enkelt undvika att båten seglar på nosen eller tom dyker. Så min slutsats blir att det snarare gäller att hålla kvar ett horisontellt flytläge. Det är lätt att hitta webbilder på dykande båtar:

Farr 30 dyker under SM i Båstad 2012

Ytterligare en båt ute på äventyr:

Bilderna ovan visar sannolikt situationer som har sitt ursprung i missar vid gippar. En riktig klassiker med äkta dykning är klippet med Figaro 2. Seglar man shorthand finns det inte mycket besättningsvikt att flytta bak och det hjälper inte att Figaro 2 har ganska fylliga linjer fram. Det blåser 18 m/s, 22 i byarna. Våghöjd 3 m. Klippet finns i flera versioner, här är två:

 Den här versionen börjar med en annons som du enkelt kan klicka bort. Skillnaden mellan klippen är inte så stor, men det tål att ses flera gånger.