Storyn om LIWIMA, Hansson 31:an nr 15

It has been a while. Ibland blir det bara inget skrivet. Ämnen att skriva om fockas i tamburen, men annat kommer emellan. Sjösättning närmar sig. Sköta två jobb kräver sin tid. Rehabilitering efter en ryggoperation kräver sitt. Gå igenom läxläsning med två tonårsbarn är faktiskt ganska krävande, även om det handlar om samhällskunskap (som vi alla behärskar?) eller fysik. Piano väntar på sin nya bottenbehandling, ett nytt masttoppsbeslag ska monteras (kommer väl endera veckan), reling och fribord är ialafall fixade (blänker som solen), bulben är grovslipad, spacklad och ska finslipas (när jag såg resultaten från CFD beräkningarna insåg jag att ytfinishen på bulbens främre halva måste skruvas upp ytterligare). Hjärtstockens lutning är korrigerad, en läckade Rutrgerssonventil är återmonterad mha butylband istället för sikaflex.

Temat för dagens inlägg är de vedermödor som möter en seglare som valt att köpa en båt som halvfabrikat. Men också om glädjen när det är klart. Det där sista enkla man ska fix själv kräver en rejäl insats. Tord Kvartsen köpte sin Hansson 31 segelfärdig men utan inredning. Jag har tidigare haft kontakt med Tord men en bild i ett mail från Mikko Brummer, som ju bl.a. sytt seglen till den svenska guldstaren och som har hjälpt mig med alla CFD beräkningar visade att han också sytt segel till Hansson 31. Jodå, det var Tord Kvartsens  Hansson 31 #15 från Söderhamn. Jag kontaktade Tord och bad honom berätta om båten.

Mikkos loft WB Sails, laminatsegel till Hansson31

Tord Kvartsen köpte båten - döpt till LIWIMA - som halvfabrikat 2003.

" ...Namnet kan ju få en att fundera, men det var så att vi hade tre barnbarn vid tillfället så de fick bidraga, LI nus, WI lma och MA ttias. Senare kom ytterligare ett barnbarn, vi införskaffade så småningom en gummijolle som då fick heta som den fjärde, David.

030221 kom “underverket” från Göteborg utan roder och köl.

Pentry BB och toalett SB.

Arbetet drog igång omedelbart och efter rätt mycket seglings-prioriterat arbete kunde vi
sjösätta måndagen 030811 kl.1336. På lördagen kunde vi premiärsegla under ganska
primitiva förhållanden ombord, men vilken upplevelse, här var det gång i skrovet. Vår dåvarande ordförande i båtklubben var ute med sin Tur 80 och tog en bildserie på oss, när vi “körde ifatt och förbi”, som jag myser åt, jag tror vi seglade dubbelt så fort som honom. ... "

Men allt var inte frid och fröjd

" ... Redan här kände jag att det inte stod rätt till under vattenlinjen. Vid motorgång  provade jag att frikoppla motorn och släppa rodret, hon svängde runt så man fick hålla i sig. Men det hindrade inte att prova ett par klubbkappseglingar, fyra av fyra i den första och trea  av fem i den andra, men jag var nöjd, vi seglade på 1,22 då.
Tog upp i oktober och då demonterades rodret samtidigt, fick ett nytt under vintern. Kölen konstaterade jag vara osymmetrisk men det fick vara så länge, det fanns viktigare göromål invändigt. Vi hade fortfarande Expressen kvar som var fullgod att tävla med, men det blev bara en tävling till med LIWIMA påföljande år, 2004.

 

Till midsommar skulle vi gå från hemmahamnen till segelsällskapets hamn, ca 2 M, för att vara med på bl.a. den traditionella kappseglingen “Dykdalben”. Vi körde motor för att “ladda” lite. Knappt halvvägs så tvärstannar motorn, inte som “soppatorsk”, nej, det gick tungt. Segel sattes, vi roade oss som planerat, kappseglade, fick målskottet men blev trea av sju. Seglade hem på söndagen, beställde kran på måndagen, lyfte kl.1300, motorn låg i kofferten på bilen kl. 1430 och färden till Nyköping(s Motorkonvertering) startade. Vid mötesplatsen sprack övre kylvattenslangen på bilen men det löste sig enkelt, jag var på en bensinmack som hade en allround slang som fick duga. Nu var båtmotorn hos tillverkaren och jag åkte hem till en gammal arbetskamrat och blev bjuden på en tröstande whisky, motorn levererades kl.2115 men då var inte “ägaren körbar”. På tisdag eftermiddag var det klart för sjösättning igen, men krankillen kunde inte förrän dagen därpå, onsdag. På lördagen kunde så den tänkta semesterseglingen starta. Det blev ner i Stockholms skärgård och 515 M på loggen innan vi var hemma igen efter fyra sköna veckor.

Inverterad mast (dvs bakåtböjd på mitten), focken är alltså t.v.

Mastinverteringen ... kom under 2005 och första gången i grov sjö och hård vind på Ålandshav. Bilden lyckades jag ta under kontrollerade former på hösten i ca: 4-5 m/s. Det slutade efter lite strul, med en ny mast i juni 2006. Den fungerar men jag är inte nöjd med konstruktionen dvs. att förstaget och fockfallet sitter ovanför övervanten. Det gör att masten blir instabil och särskilt på min, då jag tror att jag är den enda som inte har förstagsprofil vilket gör att jag antagligen har hårdare spänning i fockfallet. “Bågarna” mellan pistolhakarna sträcker jag bort och dom finns ju inte i samma utsträckning med profil. Det får till följd att masttoppen dras framåt vilket måste kompenseras med häckstaget. Från början satt dessutom undervanten “bakom spridarvinkeln” i däck och hjälpte till med bakåtdragningen av underdelen av masten. Jag har lekt med tanken att flytta upp övervanten till “backstagsfästet”, men dom är klenare och jag vill inte fråga Seldén om det håller. Jag försökte få gehör för ovanstående resonemang men “det var så liten bit ovanför” så det hade ingen betydelse!
... "
Till slut kom allt i ordning och kappseglingen satte fart:

" ...Det var kul att “snuva” X-99 :an på målskottet vid “Storjungfrun runt”
och pussa bucklan med hustrun efter “Albertina Race”.

Nu rundar jag av för den här gången men kommer att skicka ett par seglande bilder strax då jag tror att det annars blir överfullt med “bits”.

Mvh
Tord
... "