FB var flygplanstekniker och stridspilot under andra världskriget, sen civil pilot för Tasman Airways/Air New Zeeland. Meteorolog för Australiens seglingslandslag vid olympiaden i Montreal 1976. Det tekniska utvecklingsarbetet av planande båtar gjorde han vid sidan av detta.
Jag har två av hans böcker, den första och den sista. I båda finns samma introduktion, sannolikt finns den också i mellanboken:
Some people like to sail
Some people like to sail fast
Some people like to get the windshifts right as well
This book is written for those who like to sail fast as well
Peotisk så det stänker alltså. Hans böcker är alltså nästan helt inriktade på lätta båtar, såna som kan segla mycket fortare än deplacementsfart. Men det finns ett kort avsnitt också om lite tyngre båtar, börjar på sid 265 i mitt ex. Han beskriver tre olika seglingsmoder: deplacementssegling, "forced" segling och "breakout and planing". Jag hittade inga bra översättning av "forced" och "breakout and planing" i det här sammanhanget. Segling under skrovfart är förstås detsamma som deplacement segling. Båtens släpmotstånd ökar när farten ökar, en i det här sammanhanget tung båt kommer inte längre än till sin skrovfart, dvs v = 2,43*rot(l), en båt med 8,8 meters vattenlinje har skrovfarten 7,2 knop. Upp till den farten ökar skrovets släpmotstånd ungefär kvadratiskt. Ovanför den farten ökar motståndet med farten upphöjt i upp till 5 för tunga båtar med fylliga former. Slanka båtars släpmotstånd ökar inte lika snabbt. Här kommer ett diagram, det ska ungefär motsvara Pianos egenskaper. Dvs en medeltung båt med ganska slanka linjer. Den streckade linjen är friktionsmotståndet, som enligt Beathwaite varierar som kvadraten på hastigheten. Bidraget ovanför den streckade linjen är vågmotståndet, precis samma värden som visades i diagrammet i förra inlägget.
Nyckeln till att få upp farten över deplacementsfart är alltså ett slankt skrov med riktigt raka linjer. Vi som seglar C/R båtar kommer aldrig över deplacementsfart på kryssen. Där handlar det om att segla så nära deplacementsfart som möjligt hela tiden. Dvs se till att häckvågen hamnar precis i aktern. Då hjälper lite uppdragna linjer till, båten ska ha lite "rocker". Nackdelen med den skrovutformningen är att när man sen faller ner på länsen så blir det inte så mycket mer fart. Den uppdragna aktern låser fast aktern, det blir mycket virvlar och medströmmande vatten bak, inget ordentligt släpp. Bilderna visar Corby 33, en tung båt med fenomenala kryssegenskaper. Tung båt med ordentlig tyngd i bulben innebär också högt rätande moment.
Corby 33 aktern är ordentligt uppdragen, nästan i klass med 5.5:orna i tidigare inlägg.
Här kommer dessutom en filmsnutt på kryssande Corby 33:
Bilderna visar gropen som bildas midskepps på lovartssidan.
En Corby-bild dök upp på facebook, likheten med moderna 5.5:or blir riktigt tydlig:
Som kontrast kommer bilder på Farr 30.
Ingen grop på den här bilden! |
Men här finns iallafall tendens till grop. Det är inte alltid entydigt lätt att tolka bilder. |
Den här bilden säger inget om vågbildning runt Farr 30-skrovet. Men den visar ett fenomenalt vackert skrov. |
Farr 30 som planar. Dit kommer aldrig Corby 33. |
Vi har kappseglat mycket med en 707a och nu med en Minicompis. Storleksmässigt, segelytsmässigt och viktmässigt är de rätt likartade men så de skiljer sig åt seglingsmässigt. Båda är fantastiskt roliga båtar att segla men där 707an planar iväg sitter Minicompisen fast. Minicompisen är dock helt outstanding på kryss och läns upp till 6m/s. Garanterat snabbare, den går helt motståndslöst genom vattnet men den når ju sin toppfart riktigt tidigt. Segligskänslan i Minicompisen är fantastisk, absolut roligaste båten jag styrt. 707 är också en härlig båt men med helt andra egenskaper, den körde vi några gånger med rejält vattensprut bakom vantinfästningarna, som att köra en styrpulpetbåt, hur stadigt och snällt som helst trots vild fart under spinnakergång. Trots det föredrar jag Minicompisen, den är så känslig.
SvaraRaderaMvh Joakim